Det var mina patienters hårda ord till sig själva som fick mig att skriva den här boken. De ansåg att de saknade disciplin, att de inte hade någon karaktär och att det enda rätta var att skärpa sig. De kämpade med att följa dieter, räkna kalorier och utesluta socker ur sin kost. Genom detta hoppades de bli av med sin övervikt, minska proppmättkänslor och lindra sin matångest.

Att vilja förändra något som gör att man inte mår bra är både förståeligt och klokt. Det är vägen dit, dieterna, jag vänder mig emot. Dieter skrapar bara på ytan. De försöker “rätta till” ett symptom genom att erbjuda ett knippe regler: Ta bort alla kolhydrater! Undvik tillsatser! Ät inte processad mat! Sluta med gluten och mejeriprodukter! Dessa regler ska följas till punkt och pricka. Det fungerar säkert för en del människor, men jag har träffat väldigt många som mått dåligt av dieter. Att inte klara av att följa dieternas strikta regler leder till en känsla av misslyckande. Att känna sig misslyckad gör att man tappar ork, att de negativa tankarna växer sig starkare och man får mindre lust och kraft till att göra sådant man egentligen mår bra av.

Jag har varit legitimerad dietist i mer än 20 år och började tidigt intressera mig för de bakomliggande psykologiska orsakerna till ätande: varför människor äter och vad maten har för funktion. För kanske känner du igen dig i att det inte alltid är hunger som gör att du äter, utan snarare oro, irritation eller trötthet? Att vi äter när vi upplever den typen av känslor är fullkomligt logiskt. Mat är fantastiskt bra för att i stunden få oss att känna oss lite lugnare, gladare och piggare. Men problemet är att den lugnande effekten inte är fördelaktig på sikt.

Jag brukar benämna mig som ”dietistterapeut” eftersom jag förutom min dietistutbildning har en utbildning i kognitiv beteendeterapi, KBT (steg 1), och i compassionfokuserad terapi, CFT. Jag är även yogalärare och har gått kurser i mindfulness och stressreglering. Dessa utbildningar och kurser tillsammans med det patientarbete jag ägnat mig åt mynnade ut i att jag för några år sedan utvecklade den metod som jag kallar för Kroppskontakt. En metod som jag hoppas kan bli ett alternativ till dieter, kalorilogging och matförbud.

När du jobbar med Kroppskontakt angriper du själva grundorsakerna. De grundorsaker jag har identifierat hos mina patienter är stress, självkritik och en bristande kostplan. Det är alltså detta – och inte dålig karaktär eller okunskap – som ofta leder till ett problematiska ätbeteenden. Dessa ätbeteenden kan handla om att du alltid äter upp resterna efter middagen, köper godis på väg hem från jobbet eller var och varannan kväll äter glass i soffan. Det problematiska ätbeteendet leder i sin tur till de symtom som gör att du mår dåligt.

Kroppskontakt är ingen språkkurva med ett mål. Det är ingen quick fix. Det är en metod där du samarbetar med din kropp och ger kroppen det den behöver. Den inleds med ett förståelsearbete för att få en bild av hur mycket stress du bär på och hur du bemöter dig själv. Nästa steg är att förstå din intention med ätandet. Varför vill du göra den här förändringen? För att Kroppskontakt ska fungera är det viktigt att din intention är att må bättre, ingenting annat. Därefter arbetar vi med tre verktyg: Stressreglering, ett sätt att identifiera och begränsa källor till stress.

Självmedkänsla, för att kunna ta kloka och långsiktiga beslut. Och till sist en sund kostplan som guidar dig till att äta regelbundet, mättande och lagom sunt, och som tillåter all mat i lagom mängd. Med hjälp av dessa verktyg kommer vi åt grundorsakerna. De problematiska ätbeteendena blir färre och symptomen försvinner, eller blir åtminstone lindrigare.

Att förändra kostvanorna och få en mer hälsosam relation till mat är inte enkelt. Det är bara att räkna med att du gång på gång kommer falla in i dina gamla beteenden. Men det fina med Kroppskontakt är att du kommer ha förmågan att vänligt men bestämt dra upp dig själv på banan igen och fortsätta framåt. Dags att säga hej då till allt-eller-inget-beteende och det-är-kört-tankar! Visst låter det skönt?

Karin Magnusson